This is the joint website of  Women Against Rape and Black Women's Rape Action Project. Both organisations are based on self-help and provide support, legal information and advocacy. We campaign for justice and protection for all women and girls, including asylum seekers, who have suffered sexual, domestic and/or racist violence.

WAR was founded in 1976. It has won changes in the law, such as making rape in marriage a crime, set legal precedents and achieved compensation for many women. BWRAP was founded in 1991. It focuses on getting justice for women of colour, bringing out the particular discrimination they face. It has prevented the deportation of many rape survivors. Both organisations are multiracial.

 

 

 

Våldtäkt kan inte särskiljas från den bredare kampanjen for rättvisa

Julian Assange bör inte bli måltavla for uttryck av raseri över sexism

katrin-axelsson.jpg
Katrin Axelsson, The Guardian, Fredag 21 Januari 2011

Susanne Moore anklagar Naomi Wolf för att ha "rört ihop det personliga med det politiska" (All this polite and smiley feminism is pointless. It's time to get angry 15 Januari [All den har artiga leende feminismen är meningslös. Det är hög tid att bli arga]). Det är sant att Wolfs begäran av ett slut på anonymitet för våldtaktsoffer- till följd av Julian Assanges utlämningsmål- är ignorant (The morality of anonymity [Moralen av anonymitet] 5 Januari). Vi känner inte till någon som har tyckt att skyddet som anonymiteten erbjuder ar "nedlåtande". Inte heller gör det "våldtaktsåtal svårare" – lågt antal anmälningar (ungefär 10 % av våldtäkter) och få fällande domar är i stort sett resultatet av vårdslösa och partiska utredningar.

Men Moore är själv förvirrad. På något sätt har kvinnorna som oroas över farorna som Wikileaks grundaren ställs inför – utlämning eller överlämnande och till och med avrättning - på grund av Wikileaks effektivitet “tappat fattningen över Assange. Jag föreställer mig Bianca Jagger tvätta hans fötter med sina tårar snart”.

Genom att avfärda Jagger, avlägsnar Moore uppehållande av mänskliga rättigheter och motstånd mot diktaturer från feministiskt intresse. Vilken fördömelse av hennes feminism! På det här sättet undviks frågans kärnpunkt: våldtäktsanklagelserna mot Assange kan inte längre separeras från den politiska agenda som formar hur de behandlas. Han har blivit ett lätt byte för uttryck av raseri och frustation over sexism. Som en del av en rörelse av våldtäktsöverlevare i över 35 år, kämpar vi för rättvisa och skydd, för våldtäktsoffers rätt till anonymitet- och den anklagades rätt till att antas oskyldig tills motsatsen bevisats.

Moore rasar mot “de ynkliga resultaten” åstadkomna av “leende” feminism som oroar sig för att bli sedd som “manshatare”. Hon opponerar sig emot “silikonimplantat”, “shoppande” och termen “sexarbetare”: “Vi är alla sexarbetare i dessa tider…Vi uppmuntras till att eftersträva livslång sexighet”. Hon säger, “Jag vill ha en rörelse”. Och vem föreslår hon? Pornografi-besatta Andrea Dworkin - “knäpp” men hon hade “stake”. Är “stake” vad kvinnor behöver? Vi trodde vi behövde principer. Tyvärr har det varit knappt om dessa.

Moore erkänner att “göra sårbara, unga flickor till drogberoende prostituerade är motbjudande i vilken kultur som helst”, men förringar klagomål över Jack Straws rasistiska kommentarer om att Asiatiska män “riktar in sig på sårbara unga vita flickor”. Argumentet “om etnicitet och tro” är inte “den centrala frågan” säger hon. Ändå är de flesta ’män som manipulerar unga kvinnor’ och våldtäktsmän i England, så klart, vita.

Det påminner om Susan Brownmillers Against Our Will [Mot Vår Vilja], den feministiska anti-våldtäktsbibeln, som var ambivalent gällande lynchningen av 14-åriga Emmet Till för att ha visslat åt en vit kvinna. Hans visslande “var… snudd på ett fysiskt överfall, en sista påminnelse… att den här svarta pojken, Till, ämnade behärska henne”.

Moore skulle hellre kunna rasa mot feminister i regeringen som sällan agerar för kvinnor och ofta agerar mot oss. När hon säger “kvinnor lider mest av de nedskärningar som män gör”, så glömmer hon att Yvette Coopers nedskärningar i välfärdssystemet insisterade på att till och med offer för våld i hemmet måste vara aktivt arbetsökande. Och när vi, efter Abu Ghraib fasorna, skrev till alla kvinnliga riksdagsledamöter om våldtäkt och tortyr av Irakiska kvinnor, var deras tystnad öronbedövande.

Katrin Axelsson är taleskvinna för Women Against Rape (Kvinnor Mot Våldtäkt) war@womenagainstrape.net

Tags: